.
Tänk att man har väntat 25 år på att få se det här. Verkar ju inte riktigt redigt. Men idag blev det äntligen av. Jag släpade med kompisen ut till Ropsten för att bese Ferdinand Bobergs mästerarkitektur. Gasverket i Hjorthagen.
.
.
Jag blev inte besviken. Tvärtom visste jag inte att så många byggnader var bevarade, jag förväntade mig egentligen bara att få se de två magnifika gasklockorna.
.
.
Dessa är mina absoluta favoritbyggnader i Stockholm. Alla kategorier. Och då finns det ju ändå en hel del att välja på!
.
.
Arkitekturen är oerhört rik och lekfull, påkostad och genomarbetad in i minsta detalj. Som industribyggnader var förr i tiden. Fast Bobergs skapelser är snäppet vassare än det mesta tycker jag.
.
.
Teglet är skiftande och vackert, och de underbara onödigheterna äro legio.
.
.
T o m trästaketet som hägnar in området är specialutformat , och jag blev glad när jag såg en hel trave med staketdelar inne mellan husen. Uppenbarligen ska det bevaras och renoveras.
.
.
Om man skulle få för sig att räkna alla rundade tegelstenar så skulle man ha att göra. Runt samtliga fönster, på samtliga byggnader, och dessutom på alla dessa små svampformade tinnar och förtjusande dekorationer som pryder tak och hörn och lite varstans.
.
.
T o m skorstenarna på den enklaste byggnaden är utsmyckade med geometrisk precision.
.
.
Det är som en hel liten by. Som jag väldigt gärna skulle bo i.
.
.
Nu vet jag inte riktigt vad som kommer att hända med området. Man bygger runt omkring, nyfunkishus i Norra Djurgårdsstaden, som stadsdelen nu kallas. En del av gasverkshusen kommer att leva kvar, men med helt nya funktioner förstås. Kan man gissa på dyra kontor, tjusig köpgalleria, trendiga gym och sushibarer?
.
.
Annars vore väl studentbostäder ingen dum idé. Man kunde få plats med en väldig massa mänskor i de enorma klockorna.
.
.
Jag tror minsann kompisen blev lite granna stjärnögd till slut hon med, även om inte hänförelsen var lika stor som hos mig. Ty det är alltför mycket begärt!
.
.
Men visst är de fantastiskt vackra, dessa imponerande tegeljättar. Jag är så glad att jag kom dit och hann snoka runt på området innan förändringens vindar blåst alltför kraftigt. Att jag äntligen fick bekanta mig på riktigt och närapå klappa på dem.
Nu är min stora, stora dröm att få komma in i en av klockorna. Ljuset därinne lär vara alldeles magiskt.
Tänk om!
.
.
