.
Gott nytt år önskar jag med lite handhållet från balkongen i natt.
.
Sprak
Drottningholm i dimman III, engelska parken
.
Promenaden fortsätter från barockträdgården in i engelska parken medan dimman tätnar alltmer.
.
.
Sista utposten…
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Drottningholm i dimman II, barockträdgården
.
Promenaden fortsätter i dimman, följ med in i barockträdgårdens frostiga magi…
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Drottningholm i dimman I
.
Efter att kvällen innan ha kollat väderprognosen noga och konstaterat att präktig dimma var på ingående, steg vi upp i ottan och begav oss till Lovön. Vi blev inte besvikna. Det blev tre fantastiska timmar runt Drottningholms slott och i trädgårdarna. Först några bilder från slottsområdet och teatern.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Se Drottningholm i dimman II, barockträdgården
och Drottningholm i dimman III, engelska parken
.
Göteborg och Livorno – en jämförelse
.
Eftersom jag de senaste åren har tillbringat rätt mycket tid i den toscanska hamnstaden Livorno, och eftersom jag bott större delen av mitt liv i Göteborg, har jag inte kunnat låta bli att notera åtskilliga likheter mellan städerna.
Och dem ska den här posten handla om.
Kolla först kartan över Göteborg ovan, den är från 1795.
.
.
Här är en karta över 1600-talets Livorno. Nog ser man tydligt likheterna redan här: befäst stad vid havet, vallgrav, bastioner, raveliner och kanaler. Och ett gatunät som vittnar om stadsplanering (de två städerna är ungefär jämngamla).
.
.
I Göteborg är vallgravens form fortfarande densamma och mycket tydlig i landskapet med sina vassa hörn och sitt zigzagande.
.
.
I Livorno går vallgraven runt en av stadens två fästningar (påkostat!) och även här syns tydliga spår av de utskjutande bastionerna.
.
.
Båda städerna välkomnade tidigt judisk etablering och blev tidigt fristäder för europeiska judar. Dessa bidrog aktivt inte bara till en blomstrande handel utan också till ett rikt kulturliv.
Ovan Göteborgs synagoga, byggd 1855 som den tredje i raden av stadens tempel.
.
.
Här Livornos nya synagoga, invigd 1962. Den står på samma plats som den gamla…
.
… som bombades under andra världskriget. Den byggdes redan 1603.
.
.
Feskekörka i Göteborg invigdes 1874 och är väl en av stadens främsta symboler.
.
.
Även Livorno har förstås en fiskhall. Dock är den inte lika älskad av lokalbefolkningen som Göteborgs. En originell skapelse i råbetong från 1960-talet, nu bemålad med en jättesardin i reklamsyfte. Båtarna i förgrunden hör till roddklubben Venezia i stadsdelen med samma namn. (Japp, den har kanaler!)
.
.
Apropå rodd. Här några paddlare i Stora Hamnkanalen.
.
.
Tävlingsroddare som övar i Venezia, Livorno.
.
.
Och nymodiga flytetyg i Livornos vallgrav.
.
.
Hans Hedbergs ståtliga saluhall stod klar 1889 och är fortfarande ett riktigt smycke i Göteborg. Naturligtvis finns motsvarande i Livorno.
.
.
Mercato Centrale, den största saluhallen i Toscana, ritad av livornoarkitekten Angiolo Badaloni och invigdes bara några år senare, 1894. Låt oss kika på interiörerna.
.
.
Göteborg.
.
.
Livorno. Inte lika nyrenoverad, men fantastisk med sitt gjutjärnstak och ljusinsläpp.
.
.
Vallgraven/Rosenlundskanalen mynnar i hamnen och kranarna tornar upp sig vid dockorna.
.
.
I Livorno avslutas vallgraven också i hamnen med kranar som dominerar silhuetten. Båda städerna vetter dessutom åt väster, så solnedgången är på rätt ställe. I havet!
.
.
Fiske är centralt både i Göteborg och Livorno. Här en ögonblicksbild vid Rosenlundsbron, jag tyckte det var kul att det var en liten tjej som var fiskeroad.
.
.
En sommarbild från yttre hamnen i Livorno, där gubbar och grabbar står som spön i backen. Har ännu inte sett en kvinna fiska där, men det finns säkert.
.
.
Göteborgs äldsta storhotell, Eggers vid Drottningtorget, från 1859. Här med en av de nya italientillverkade spårvagnarna.
.
.
Livornos Hotel Palazzo invigdes 1884 och har ett fantastiskt läge vid strandpromenaden Terrazza Mascagni (Italiens bästa solnedgångar?) Som så många byggnader bombades det svårt under kriget men lappades ihop och har nu renoverats till ett femstjärnigt etablissemang.
.
.
Hamnstäder får naturligt fler internationella influenser som påverkar både språk och kultur. Göteborg var redan från början en multikulturell stad, med tyskar, holländare, östeuropeiska judar, engelsmän och skottar i en salig och fungerande blandning.
.
.
Likadant i Livorno. Utlänningar hade en unik ställning i Italien och också i Europa, allas lika värde och rätt att utöva handel stadfästes i de berömda livornesiska lagarna från 1593.
Livorno blev också frihamn, liksom Göteborg.
.
.
Båda städerna har varit starka arbetarfästen och i Livorno bildades det italienska kommunistpartiet 1921 i denna anrika teater som senare bombades. Fortfarande är gatuklottret till stor del politiskt, och med nedmonteringen av varven och automatisande av hamnverksamheten är arbetslösheten stor.
.
.
Det finns många fler likheter mellan de två städerna, men jag tänker begränsa mig nu och avsluta med folkkynnet. Göteborgare är kända för att vara fyndiga, alltid ha svar på tal, vara en aning högljudda och burdusa, men ha hjärtat på rätta stället.
Livorneserna är likadana. Hyfsat fräcka i mun när de vill, med en dialekt som många italienare behöver lexikon för att förstå (på riktigt alltså), men ofantligt hjälpsamma, nyfikna och sociala.
På det hela taget – inte konstigt att man känner sig hemma i Livorno.
Det är liksom Göteborg fast på italienska!
.
Knasiga katedralkaraktärer
.
I Rochesters katedral hittar man skojiga detaljer minsann. T ex den här knävelborrsförsedda kungen. Eller är det månne betar han har?
.
.
En viktoriansk golvläggare roade sig med att lägga några av de här små gynnarna uppochner. Prästen som visade mig menade att det var ungefär som med persiska äkta mattor som alltid har något litet fel, eftersom bara Gud är felfri. En alternativ tolkning sa hon var att man kan alltid ändra sig! 🙂
.
.
En vansinnig massa jellon pryder korväggarna, alla med olika (fast lika missnöjda) ansiktsuttryck. Kanske är han sur för att det är svårt att gå med alla de där långa klorna?
.
Månen. Porträtt nr 1
.
Super- och blodmånen försvann i ett moln här, vilket var tråkigt eftersom jag var beredd med stativ och nyladdade batterier, och satte klockan på kvart i fyra och sen satt upp en timme och väntade på att det skulle klarna.
Men några kvällar senare steg månen upp bakom Gröndalsbron och var stor och fin, så då passade jag på i stället.
Helt ok när man kan stå i sovrumsfönstret och ta såna här close ups. Kändes som jag genast blev biten, det får nog bli fler månplåtningar!
.
Bermondsey
.
Jag har svårt att säga eller ens tänka ordet hamnkvarteren utan att höra Tage Danielssons röst i Karl Bertil Jonsson. OK, jag vet att han säger slumkvarteren, men skit samma. Jag hör östgötska! Och jag gillar hamnkvarter.
.
.
Är det något London har gott om så är det hamnkvarter. Här är vi i Bermondsey, just öster om Tower Bridge på södra Themsenstranden.
.
.
Bermondsey är ett område som genomgått flera metamorfoser genom seklerna. Anglosaxiskt kloster omgivet av träskmarker, under 1600-talet trädgårdsstad med nöjesfält för de välbeställda, kurort på 1700-talet, hemviste åt Dickens allra fattigaste trashankar, svårt sargat under andra världskriget för att slutligen återuppstå som ett av Londons mest fashionabla bostads- och kontorsområden.
.
.
Men historien är ändå ständigt närvarande, inte minst i de gamla namnen.
.
.
Sånt här blir jag knäsvag av. Stora bokstäver målade på tegel, kranar på husen (se nästa bild) och stilrena moderna detaljer. Det är till att vara lättroad!
.
.
St Saviour’s Dock. Här mötte Dickens skurk Bill Sikes sitt gruvliga öde i Oliver Twist, när han föll ner i gyttjan och dog. Men då var det ju lågvatten förstås.
.
.
Mill Street, på det som var Jacob’s Island, som i mitten av 1800-talet beskrevs som Kolerans huvudstad och Avloppens Venedig. När området senare sanerades fick husen namn efter Dickenskaraktärer. (Fast inte Bill Sykes, som var den enda som faktiskt bodde här.)
.
.
Det är svårt att föreställa sig slummen och eländet. Nu är allt välputsat och behagligt.
.
.
Och även om alla byggnader inte är arkitektoniska mästerverk, så är det åtminstone omväxlande och lite skojigt.
.
.
Men inte allt är tjusigt och nyrikt. I Themsen utanför St Saviour’s Dock finns en koloni förtöjda pråmar och båtar som jag blev nyfiken på. De bildar en ö. Är det bostäder? Eller bara frodiga kolonilotter? Hursomhelst rostigt och ruffigt och trevligt!
.
.
Det får bli ytterligare Bermondseypromenader. Denna avslutas nu med en möjlig men bleknad Banksy vid Bermondsey Wall.
.
Ett öppet fönster
.
City Hall och Tower Bridge. London är fullt av kontraster!
Gurkan
.
Som jag sagt tidigare har Londons silhuett förändrats rätt rejält sen jag sist var där. Höga, djärva former, en del älskade och andra hatade. Jag har en klar favorit av nybyggena. Gissa vilken?
.
.
The Gherkin, Gurkan. Fast det officiella namnet är 30 St Mary Axe, dvs adressen.
.
.
Gurkan stod klar 2004, arkitekt var Norman Foster (som också ritat vår nya Årstabro) och byggherre Skanska.
.
.
Spännande kontraster mellan gamla Aldgate och finanskvarteren. Man blir liksom glad varje gång man ser Gherkin kika fram.
.
.
Som här, från Eastcheap.
.
.
Den kinesiske konstnären Ai Weiweis cykelskulptur just utanför entrén invigdes i september 2015.
.
.
City’s höghuspark och Tower Bridge från södra Themsenstranden. Nog är Gherkin ett riktigt smycke?
.
Kvällsfotografering vid Themsen
.
Golden Jubilee Bridge från södra Themsenstranden.
.
.
London Eye och Houses of Parliament.
.
.
Westminster Bridge och Big Ben.
.
Smithfield Market
.
Smithfield Market är en köttmarknad. På riktigt alltså. Som partihallar för köttförsäljning.
.
.
Fast det ligger mitt i stan och man kan gå rakt igenom, så det är inte som partihallar hemmavid. Dessutom är det rätt snyggt med sitt gjutjärn och sina krusiduller.
.
.
Smithfield Market har en tusenårig färgstark historia med anknytning både till St Bartholomewklostret och offentliga avrättningar. Numera är inredningen det mest färgstarka.
.
.
Varför där finns just en samling telefonkiosker är dock en gåta.
.
.
Världen speglar sig i puben The Hopes välvda fönster.
.
.
Och vildsvinet drar en lättnadens suck över att ha klarat sig från slakthuset.
.
Tower Bridge och londonskt gytter
.
Morgonpromenaden över London Bridge gav spännande utsikt. Tower Bridge, fartygsmaster och skorstenar, hamnmagasin och Canary Wharfs skyskrapor avlägset i diset. Blir det mer londonskt än så?
.
Förändrad skyline
.
Mycket har hänt med Londons silhuett de senaste åren. På sina ställen är den helt förändrad.
.
.
Jag som inte är nåt större fan av vare sig skyskrapor, glas eller betong, måste erkänna att en del av den nya bebyggelsen är spännande.
.
.
Rent av vacker. Ibland knasig. Men oftast intressant.
.
.
Vi ska kika närmare på de här byggnaderna i kommande poster.
.
Fournier Street
.
Vår East End-promenad startar vid Christ Church Spitalfields. Och den innefattar bara en enda gata.
.
.
I det här fallet räcker en enda gata långt. Den är fullproppad med historia och detaljer.
Gatan börjar med Ten Bells, puben som framför allt är känd för sitt samband med Jack the Ripper och de fasansfulla morden på 1880-talet.
.
.
Men resten av gatan är av betydligt äldre datum. Husen byggdes huvudsakligen på 1720-talet.
.
.
De är fina exempel på georgianska townhouses med många detaljer bevarade.
.
.
Många har utsmyckade fönsterluckor och snirkliga dörröverstycken.
.
.
Bottenvåningarna användes ofta som visningsrum för de fina sidentyger som importerades av de franska köpmännen som bodde i våningarna ovanpå.
.
.
Numreringen är lite oortodox!
.
.
Trädetaljerna och de olika tegeltyperna blir extra levande i den låga eftermiddagssolen.
.
.
Den här sortens port har jag lite svårt att stå emot.
.
.
Den liksom bara ropar på att bli närmare undersökt.
.
.
Och belöningen: En smal springa avslöjar en lockande innergård.
.
.
En paus på trappen.
.
.
Den här vyn på en sidogata fångade mitt kameraöga.
.
.
Sopor väntar på att bli hämtade i en schackrutig viktoriansk entré.
.
.
Soluret på fasaden i slutet av gatan med ett citat från Horatius: Umbra sumus – Vi är skuggor. Byggnaden var först en hugenottkyrka som senare blev en metodistdito för att 1898 omvandlas till synagoga. Från 1970-talet används den som moské.
.
.
Fournier Street och intilliggande gator har ända från början bebotts av invandrare med olika religioner, bland andra franska hugenotter, östeuropeiska judar och muslimer från Bangladesh. Och den har bevarat sin särart genom århundradena.
Jag hoppas det fortsätter så.
För Fournier Street är en gata att förälska sig i!
.
Nattljus
.
Kvällsfotografering på Westminster bridge.
.
Saint Bartholomew the Great
.
Undangömd och nedsänkt mellan smågatorna i Smithfield, City of London, ligger en kyrka klädd i flinta, tegel och schackrutigt.
.
.
Den är normandisk och en av Londons äldsta kyrkor, byggd som en augustinsk klosterkyrka med början 1123.
.
.
För £4 får man tillträde till denna stillsamma skönhet, långt från larmet och turisthorderna runt St Paul’s och Westminster Abbey. För ytterligare £1 kan man fotografera ohejdat.
.
.
Jag vet inget om människorna som är avbildade på väggarna, inget om kyrkans historia. För mig var upplevelsen viktigare än fakta, att bara vara närvarande och insupa atmosfären.
.
.
Och atmosfär finns där gott om.
.
.
Great St Bart’s är mörk och spännande och känns omslutande med sina rundade valv och tjocka pelare.
.
.
Absiden.
.
.
Originalgolvplattor på väggen.
.
.
Och mer sentida på golvet.
.
.
Ljus och skuggor leker kurragömma.
.
.
Orgeln.
.
.
Saint Bartholomew, Victorian style.
.
.
Och till slut något för Lejonjägaren 🙂
.
Lilla Essingens dåfunkis
.
Lilla Essingen uppifrån (Google maps) där man ser tydligt avgränsade områden med olika typer av arkitektur.
.
.
Redan i början av 1900-talet blev Lilla Essingen en utpräglad industriö där både Lux och Primus etablerade sig. Snart började bostäder byggas för arbetarna på fabrikerna, de första låg närmast bron till Kungsholmen och byggdes 1909.
.
.
Huvudgatan Essinge Brogata. Mellan 1930 och 1944 tiodubblades antalet invånare på ön, från 650 till 6500 i runda slängar.
.
.
Funkisbalkongerna står som spön i backen.
.
.
Även den nya standardbalkongen för äldre flerbostadshus finns representerad. Här delad mellan två lägenheter, mindre blir det nog inte när det gäller balkonger.
.
.
Ön, som före industriernas etablering till största delen bestod av skog, är fortfarande lummig. Här Strålgatan.
.
.
Den inre delen av ön, med sin trettiotalsbebyggelse, känns väsensskild från det nybyggda Luxområdet. Det är som två olika världar, om än förenade av små trappor.
.
.
Dåfunkis möter nufunkis, Luxgatan.
.
.
På sextiotalet kom den stora bron.
.
Foto: Oscar Bladh, Stockholms Stadsmuseum
.
Essingeleden byggs 1963.
.
.
Ungefär samtidigt såg Electroluxfabriken ut såhär. Verksamheten hölls igång till 1999.
.
Foto från Stockholmskällan, 2002
.
Några år därefter revs de flesta av fabrikens byggnader, men de röda tegelhusen från 1900-talets början fick stå kvar.
.
.
De utgör en vacker och rolig kontrast till den omgivande strama nyfunkisen.
.
.
Det är en otroligt charmig miljö, i mitt tycke.
.
.
Fint, eller hur? Det kommer att bli fler promenader på Lilla Essingen för min del, men nu avslutar jag den här lilla trilogin med bilder därifrån. Du kan se de andra inläggen här och här.
.
Lilla Essingen runt
.
Strandpromenaden runt Lilla Essingen är ungefär 2 km lång. En lagom liten promenad som bjuder på en hel del trevligheter.
Essingeleden dominerar förstås åtminstone halva ön, och bullret är påtagligt. Men broarna ger också annorlunda vinklar och perspektiv. Här norrut mot Fredhäll.
.
.
Bitvis går man på bryggor. Det är något jag gillar väldigt mycket!
.
.
Längs den nyare delen är bryggorna väl tilltagna och populära hos solare.
.
.
Kontrasterna är stora inte bara mellan arkitekturtyperna på ön, utan också mellan mörker och ljus, öppet och hemligt, cleant och lite ruffigare. Spännande!
.
.
Småbåtshamnens kran, nästan som en skulptur…
.
.
Här finns det farkoster av skiftande slag.
.
.
En liten familj tar en paus i solen. Gröndal och Liljeholmen i fonden.
.
.
Pallkrageodling och skateboardramp på öns östra sida.
.
.
Bara några meter från Luxviken, skyddad från vinden av nufunkis galore.
.
.
Som ni ser, strandpromenaden runt Lilla Essingen erbjuder vitt skilda miljöer. Det var en rolig upptäckt för mig som i stort sett bara åkt förbi och över ön tidigare. Under nästa promenad tittar vi på öns centrala delar, återigen i stark kontrast till det vi redan sett.
.
Lilla Essingen, nyfunkis möter industritegel
Jag har utforskat Lilla Essingen lite grann. Det var på tiden, jag ser ön från mina fönster men har trots närheten knappt satt min fot där tidigare. Här en bild med Gröndalsbron som inramning och DN-skrapan i fonden.
Och här har vi hoppat över till östra stranden på Lilla Essingen, med Gröndalsbron i bakgrunden.
Nyfunkisbebyggelsen dominerar hela södra stranden, och sträcker sig en bit upp på ön.
Balkongerna, utsikten och utomhuslivet står i centrum.
Som t ex runt den lilla Luxviken med sina härliga bryggor och soliga läge.
Sverige är ett soldyrkande land, ingen tvekan. På sina ställen får man lite känslan av turisthotell vid Medelhavet.
Den kontinentala känslan förstärks av palmer och soliga uteserveringar.
Men plötsligt bryts nyfunkisen och soldyrkandet av med lite rejäl svensk industrihistoria. Luxfabriken, som senare blev Elektrolux, har legat här sedan början av 1900-talet. Några byggnader står fortfarande kvar och förgyller miljön.
I nästa post fortsätter vi längs strandpromenaden runt ön.
Chiara Scura 